Dane Gardens kennel

Att skaffa en så stor hund och ja, i viss mån så krävande ras fodrar ett noggrant övervägande.

Grand Danois är inte någon komplicerad ras, men man bör man tänka sig för mer än en gång innan man köper en. Valpen blir stor och kräver utrymme och en stark hand som vuxen. Fostran skall börja tidigt för att hunden som vuxen skall fungera bra. Alltför ofta kommer valpköparen åter när framförallt hanvalpen blivit 10-12 månader, för att man inte klarar av sin hund längre. Olater hos en dvärghund kan man hantera, men en stor Grand Danois som tillåts hoppa kan välta både folk och föremål. En tuggande uttråkad Grand Danois som kan göra stora hål i väggar och inredning.

Vad bör man tänka på innan man skaffar en GD? Kan jag erbjuda en miljö som gör att valpen UTVECKLAS optimalt. Finns det någon hemma om dagarna så att valpen får den täta människokontakt som den behöver, med bestämda mattider och täta rastningar. Att lämna en valp eller unghund ensam hela dagar inbjuder till problem med förstörda möbler och söndergnagd inredning. Dessutom är det mer än snudd på djurplågeri att lämna den ensam så länge. Däremot skall ju valpen lära sig vara ensam kortare stunder utan att ställa till oväsen. Många uppfödare har dåliga erfarenheter av ungdomar som precis flyttat ihop och vill skaffa sig sin drömhund, alltför lätt flyttar man isär igen och då skall hunden oftast omplaceras.

En så stor hund fodrar också en någorlunda stabil ekonomi, eftersom den ju drar en betydligt högre matkostnad än en liten hund, och ett besök på djursjukhus kan också dra stora kostnader.

Så innan man köper en GD skall man verkligen tänka sig för. Åk till några uppfödare och titta på deras hundar och se dem i hemmiljö. Åk på utställningar och titta på hundarna och läs så mycket litteratur som möjligt.
Är man utställningsintresserad bör man om det tala om det meddetsamma. Även om man aldrig kan garantera hur en valp skall utveckla sig, så är dock valparna i en kull mer eller mindre lovande exteriört. Med valpen skall det följa registreringsbevis, veterinärintyg som ej är äldre en 1 vecka, skötselråd, köpeavtal och alla valpar ska vara id-märkta när de lämnar uppfödaren.

En Grand Danois har inte specifika aktiveringsbehov som måste tillfredsställas, den behöver inte dressyr och andra aktiviteter för att må bra, men ett normalt familjeliv där hunden får vara med och får komma ut i naturen och vara lös och få springa omkring utan koppel ibland är ofta tillräckligt.

Den älskar att få umgås med sin familj, att få sitta i knäet (= ha baken i knäet och alla fyra benen i golvet ..), ligga i soffan med huvudet i matte eller husses knä, bli ompysslad,  få uppmärksamhet ... Vissa GD älskar tom att få klorna klippta och bli badade eller duschade, för då blir man OMPYSSLAD!

En Grand Danois är en utmärkt familjehund, den har tålamod med barn men man måste lära barnen ha respekt för hunden, ingen hund är en leksak. Man måste komma ihåg att en GD-rygg får man inte sitta på - hur liten människa det än är! Har man riktigt små barn kanske man bör vänta ett par år innan man skaffar en GD-valp.

En Grand Danois-valp upp till ca 1 år skall inte motioneras i vanlig bemärkelse. Den skall givetvis få röra sig fritt, leka med andra jämnstora hundar, men allt under kontroll och inte i för långa tidsperioder. Onödigt spring upp och ner i trappor bör förhindras.
En mycket känslig period i valpens liv är när den byter tänder vid 4-6 månader. Då bör man inte utsätta valpen för ansträngningar i onödan. All vaccination i denna ålder bör undvikas.

Man bör även våra noga med utfodringen. En GD ska inte växa för fort!
Inga tillskott till fodret skall ges! Strunta i alla välmenande råd om extra vitaminer och kalk!

En nyfödd Grand Danois väger 600-700 gram och vid ett års ålder väger en hane ungefär 70 kilo. Alltså en explosion i tillväxt och då förstår man lätt att första året är en känslig period. På grund av den snabba tillväxten är det mycket viktigt att valpen får tillräcklig vila och sömn, rätt utfodring och lagom motion.
Många undrar hur mycket en så stor hund äter, man får räkna med att en vuxen hane äter ungefär 2,5 -3 liter torrfoder (torrmängd) om dagen fördelat på två - tre mål, en tik något mindre, en växande unghund något mera. Kostnaden beror på vilket foder man köper. De flesta uppfödare rekommenderar att man serverar torrfodret väl uppblött.

GD är också kända för att vara "matvägrare" med maten och det stämmer till viss del,  många är kinkiga och upptäcker snabbt hur trevligt det är att bli handmatade - då blir man ju OMPYSSLAD! Det är svårt att ge råd hur man ska göra med matvägrare men man kan ge lite matrester med det uppblötta torrfodret, eller om man t ex steker kött så kan man vispa ur stekpannan med vatten och hälla över hundmaten, man kan också ge lite fil eller flytande margarin i maten, ett annat tips är att servera hundarna sin mat samtidigt som familjen själva äter - "hela flocken" äter samtidigt ....

Den frågan man får oftast som GD-ägare är alltid: -De där blir väl bara 5-6 år, va? Det är inte riktigt sant, det finns åtskilliga GD som blivit 11 och 12 år gamla, och veteraner finns representerade på de flesta utställningarna. Men om man väger 7 -8 hg som nyfödd och ett, två år senare väger 75-85 kg. Så tar kroppen stryk, det frestar på att bära på 80 kg i flera år, Både hjärta, lungor och leder blir slitna. En GD som fått växa i lugn takt, med lagom motion och ej behövt släpa på extra kilon i form av övervikt ska normalt sett kunna bli nio, tio år.

Rasstandard:

Ursprungsland / hemland:
Tyskland
Användningsområde:
Sällskaps-, vakt-och skyddshund
FCI-Klassifikation:
Grupp 2, Sektion 1

 Bakgrund / ÄNDAMÅL
Som föregångare till dagens Grand Danois betraktas såväl den gamla "Bullen-beisser" som "Hartzrüde" och "Saurüde" vilka var ett mellanting mellan mastiffen den engelskt tunga av ursprung och en snabb och smidig vinthund. Benämningen doggar hänsyftade i Tyskland närmast till stora, kraftiga hundar, som egentligen inte behövde tillhöra någon bestämd ras. Namn som Ulmer-doggar, engelska doggar, danska doggar, hartzrüde, saupacker och stora doggar betecknade senare skilda typer av dessa hundar, åtskilda genom färg och storlek. År 1878 bildades en kommitté bestående av sju personer med bakgrund som uppfödare och domare under ledning av dr Bodinus i Berlin. Man förband sig att  kalla alla varianter av doggar för samlings gemensamma-namnet tysk dogg. Därmed lades grunden för en utveckling mot en självständig tysk hundras. I anslutning till en utställning år 1880 i Berlin fastställdes för första gången en standard för tysk dogg (Grand Danois). År 1888 bildades Deutschen Doggen-Club.

Helhetsintryck
Grand Danois förenar genom sitt ädla helhetsintryck resning, kraft och elegans med en stor, kraftig och välbalanserad kroppsbyggnad. Genom substans tillsammans med ädelhet, harmonisk helhet, välproportionerade linjer samt ett synnerligen uttrycksfullt huvud ser den ut som en ädel staty, en "Apollon" bland hundraser.

Viktiga förhållanden
Grand Danois förefaller närmast kvadratisk till sin kroppsbyggnad. Detta gäller särskilt hanhunden. Kroppslängden (från bröstbensspetsen till sittbensknölen) skall inte överskrida mankhöjden med mer än 5% hos hanhund och 10% hos tik.

Uppförande / Karaktär
En Grand Danois skall till sin karaktär vara vänlig,  kärleksfull och trogen sin ägare. Mot främlingar är den ibland tillbakadragen och reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps och familjehundar eftersträvas, vilka har en hög retningströskel och inte är aggressiva.

Huvud
Huvudet skall harmonisera med helheten. Det skall vara långsträckt, smalt, markant, uttrycksfullt och fint utmejslat (i synnerhet partiet under ögonen). Avståndet från nosspets till stop, respektive från stop till nackknöl, Skall vara så lika som möjligt.

Skallpartiet
Nospartiet och skallens överlinje skall löpa parallellt. Ögonbrynsbågarna skall vara väl utvecklade, dock utan att vara framträdande. Nackknölen skall vara svagt markerad.

Stop
Stopet skall vara tydligt markerad.

Nostryffel
Den måste vara svart med undantag för blå harlekinfärgade hundar och hos blå hundar är nostryffeln antracitfärgd (avblekt svart). Hos harlekinfärgade hundar är svart nostryffel önskvärt, dock tolereras en svartfläckig (ofullständigt pigmenterad) eller köttfärgad (opigmenterad) nostryffel.

Nosparti
Nospartiet skall vara väl utvecklat. Det skall vara djupt och helst fyrkantigt.

Läppar
Läppvinklarna skall vara väl markerade. Läpparna skall vara mörkt pigmenterade, men hos harlekinfärgade hundar är ofullständigt pigmenterade eller köttfärgade läppar tillåtna.

Käkar / Tänder
Käkarna Skall Vara väl utvecklade och breda med Ett kraftigt, sunt och fullständigt saxbett.

Kinder
Kindmuskulaturen får bara antydas och får absolut inte vara starkt framträdande.

Ögon
Ögonen skall vara medelstora, med mandelformade och så mörka som möjligt, klokt  och vänligt uttryck. Hos blå hundar får ögonen vara något ljusare. Hos harlekinfärgade hundar accepteras ljusa eller olikfärgade ögon. Ögonlocksränderna skall vara strama.

Öron
Öronen skall vara naturligt hängande, högt ansatta och medelstora. Örats främre rand skall ligga intill kinden.

Hals
Halsen skall vara lång, torr och muskulös. Den skall vara välutvecklad vid kroppen och lätt avsmalnande mot huvudet med böjd nacklinje. Halshållningen skall vara upprätt och något snett framåtböjd.

KROPP

Rygglinje
Ryggen skall vara kort och stram och skall slutta svagt bakåt i en nästan rät linje.

Manke
Manken skall utgöra den högsta punkten på den kraftiga kroppen. Den utgörs av skulderbladskammaren, som reser sig över taggutskotten.

Ländpartiet
Länden skall vara lätt välvd. Den skall vara uppvuxen och ha kraftig muskulatur.

Kors
Korset skall vara brett och mycket muskulöst. Det skall slutta svagt från korsbenet mot svansansättningen och omärkligt övergå i denna.

Bröstkorg
Bröstkorgen skall nå ner till armbågen. Den skall vara väl välvd med revben som  når långt bak. Bröstkorgen skall ha god bredd med ett markerat förbröst.

Underlinje
Buken skall vara ordentligt uppdragen bakåt och tillsammans med bröstkorgens undersida bilda en vacker svängd båge.

Svans
Svansen skall nå till hasen. Den skall vara högt ansatt, uppfödd vid roten och smalna av jämnt mot spetsen. I vila skall svansen bäras hängande med naturlig böj. När hunden är uppmärksam eller i rörelse bärs svansen lätt uppböjd (sabelformad), dock inte vesäntligt över rygglinjen. Borstig svans är inte önskvärt.

EXTREMITETER

Framställ

Skulderblad
Skuldrorna skall ha kraftiga muskler. Skulderbladen skall vara långa och snedställda. Deras vinkel till överarmen skall vara ca 100-110 grader.

Överarm
Överarmarna skall vara kraftiga och muskulösa, ligga väl an mot bröstkorgen och vara något längre än skulderbladen.

Underarm
Underarmarna skall vara kraftiga och muskulösa och fullständigt raka från sidan och framifrån sett.

Handlov
Handlovarna skall vara kraftiga och fasta. Övergången till underarmarna skall vara knappt märkbar.

Mellanhand
Mellanhändernas benstomme skall vara kraftig. De skall vara raka framifrån sett och från sidan sett skall de vara endast obetydligt vinklade.

Framtassar
Framtassarna skall vara runda, högt välvda och väl slutna (kattass). Klorna skall vara korta, starka och så mörka som möjligt.

Bakställ
Bakstället skall ha kraftig muskulatur. Höfter och lår ha rundning och bredd. De starka, välutvecklade bakbenen vara parallella med frambenen.

Lår
Låren skall vara långa, breda och mycket muskulösa.

Knäled
Knälederna skall vara kraftiga och placerade nästan lodrätt under höftbenen.

Underben
Underbenen skall vara långa (underben och lårben skall ha ungefär samma längd) och ha god muskulatur.

Hasled
Haslederna skall vara kraftiga och stabila. De skall varken vara inåt eller utåtvridna.

Mellanfot
Mellanfötterna skall vara korta, kraftiga och nästan lodräta.

Baktassar
Baktassarna, se framtassar.

Rörelser
Rörelserna skall vara harmoniska, smidiga, vägvinnande och lätt fjädrande, varvid benen skall röra sig parallellt framifrån bakifrån sett.

Hud
Huden skall vara stramt åtliggande. Hos enfärgade hundar skall huden vara välpigmenterad. Hos harlekinfärgade hundar motsvarar pigmenteringen oftast teckningen.

PÄLS

Pälsstruktur
Pälsen skall vara mycket kort och tät, tätt åtliggande och glänsande.

Färg
Färgvarianterna grupperas enligt följande: gul och tigrerad, harlekin och svart, blå.

Gul
Färg från ljust till djupt guldgul, svart mask är önskvärt. Inte önskvärt är små, vita tecken på bröst och tår.

Tigrerad
Grundfärg från ljust till djupt guldgul med svarta, revbenens helst jämna och klara strimmor. Svart mask är önskvärd. Inte önskvärt är små, vita tecken på bröst och tår.

Harlekin
Grundfärgen skall vara vit, om möjligt utan några stickelhår, med över hela kroppen jämnt fördelade, oregelbundna "sönderslitna", lacksvarta fläckar. Inte önskvärt är grå eller bruna fläckar.

Svart
Lacksvart, vita tecken är tillåtna.

Hit räknas också "mantelteckning" Där det svarta som skall ligga en mantel över hela kroppen. Vitt kan förekomma på nosparti, hals, bröstkorg, buk, ben och svansspets.

Hundar med vit grundfärg och stora svarta fläckar ( ") Plattenhundar räknas också hit.

Blå
Färgen skall vara stålblå, vita tecken på bringa och tassar är tillåtna.

Storlek / vikt

Mankhöjd:
Hanhund: Lägst 80 cm
Tik: Lägst 72 cm

Historik:

Vår moderna Grand Danois har enligt nutida kynologer fått sin form i Tyskland. Grand Danois är en ädel, lugn och värdig hund. En hundvärldens Apollo. Den är trogen sin familj och håller en viss distans till främlingar.

Förfäderna till dagens eleganta Grand Danois var stora, tunga och ganska klumpiga stridshundar som kom till mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Germanska folkstammar använde dessa stridshundar som vakthundar vid sina borgar. Även under romarnas erövringståg mot Gallien och Germanien fördes dessa doggar mot norr. Romarnas hundar kallades molosserhundar och kan liknas något vid dagens rottweiler. Som stridshundar och jakthundar var de mycket effektiva. Från 1400-talet förekom export av jaktdoggar från Storbritannien till kontinenten. Dessa hundar var för stora och tunga för att klara av storviltsjakten. Därför började man korsa in stora vinthundar, huvud- sakligen föregångare till dagens irländska varghundar och skotska hjorthundar. I Europa började så en rad furstar bedriva avel och avelsarbetet lade grunden till vår moderna Grand Danois.

Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka i Tyskland men genom Bismarcks stora kärlek för Grand Danois väcktes åter intresset för rasen. Under 1870-talet började tyskarna tycka att en hund med engelskt/tyskt ursprung inte skulle ha ett rasnamn som utpekar den som dansk. Olika namn som tigerdogge och ulmerdogge provades. 1880 kom första rasstandarden och man bestämde sig för namnet deutsche dogge. 1937 bestämde FCI att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. England och USA tog Great Dane, Tyskland givetvis Deutsche Dogge och Italien Alano. Det italienska namnet syftar på de ursprungliga doggarna - sk alaunt- troligen det mest riktiga.

SJUKDOMAR:

MAGOMVRIDNING

Stora hundar och de med djup bröstkorg, tex grand danois, kan drabbas av magomvridning.

Mycket Snabbt förlopp
Hela utvecklingen fram till omvridningen kan gå fort. På några timmar kan hunden dö. Om man nonchalerar eller inte förstår vad som händer. Det är bråttom att komma till veterinär!

Symptom:

* En hund som drabbats av magomvridning är orolig och försöker kräkas. Men får endast upp skummigt slem.

* Buken ökar i omfång och blir ofta tydligt utspänd.

* Andningsproblem uppstår så småningom och hunden vill ogärna ligga ner.

Om du misstänker magomvridning:

* Inspektera hunden noga

* Om hunden har symptomen som nämns ovan, sök veterinär snarast! AKUT!

Förklaring: Vid magomvridning fylls magsäcken med gas. Magen vrider sig  runt egen axel. Övre och nedre magmunnen snörs av så att gas inte kan passera ut. I magsäcken sker en gasutveckling och den blir allt större. Hunden försöker kräkas men inget kommer upp. Genom att magsäcken trycks mot diafragman får hunden svårt att andas. Bakre delen av bröstkorgen och främre delen av buken spänns ut. Om man knackar på buken låter det som om du trummar på en trumma.

Livsfarlig Diagnos: Tillståndet är livshotande! En hund som drabbas av magomvridning måste snabbt komma under veterinär behandling

Behandlingen går ut på att tömma magsäcken på gas och få ut matrester. Detta gör veterinären genom att föra ner en grov slang i magsäcken och släppa ut gasen. Sedan hävärterar veterinärer ut maten. Därefter får hunden dropp och svältes i flera dagar.

Komplicerad operation: Detta låter lätt, men är mycket jobbigt för alla inblandade parter, inte minst för hunden. Att drabbas av magomvridning är mycket påfrestande för hundens hjärta, cirkulation, magsäck med mera.

Om en hund som fått magomvridning inte opereras kommer den med stor sannolikhet att få magomvridning igen. Efter en vilotid opereras hunden och magsäcken sys fast vid bukväggen, men veterinären kan välja att operera hunden direkt i och med själva magomvridningen. I och med denna operation så brukar hunden aldrig mera få magomvridning!

 

Man vet inte exakt varför hunden får magomvridning, men följande faktorer inverkar:

* Stor hundras

* Djup bröstkorg

* Ätit eller druckit några timmar före

* Ofta motion efter utfodring (jag rekomenderar att aldrig motionera din hund 1,5 timme före eller efter maten).

* Hundar som bara äter en gång per dag, stora portioner

TONSILLIT

Hundens sjukdomar fick under senare delen av förra århundradet en ökad uppmärksamhet. Tidigare när jakt-och brukshundar dominerade var det vanligare att se till bruksvärdet, och utslagning var vanligare än behandlig av svåra fall. I takt med medicinens och kirurgins utveckling har försäkringsverksamheten nog bidragit till en förändrad syn på sjukdomskomplexen. Tidigt talade man om "rundsmörjning" av patienter. Det innebär att de vanligast förekommande symtomen, som dessutom förekom samtidigt, rörde ögon, öron och analsäckar. Vid noggrann genomgång av patienterna kunde man inte undgå att notera att svullna halsmandlar ofta kunde konstateras hos de här fallen.

Jag har svårt att förstå varför ingen annan då insåg den centrala roll, som giftkomplexet i tonsillerna spelar för hälsan. När jag började skriva om mina erfarenheter möttes jag av ett ramaskri från etablissemanget. En artikel om kronisk tonsillit, som jag 1981 smög in i Hundsport blev nedgjord, hotades och den aktuelle redaktören med avsked. Reaktionen var ofattbar. Det kan vara svårt att tro, att så många sjukdomar har en så enkel bakgrund. För den enskilde djurägaren gäller det stora kostnader och mycket oro. Utslaget på hela hundklientelets veterinärkostnader rör det sig om 30-50%. Det gäller de stora operativa ingrepp, som så småningom måste göras till följd av tonsilliten. Det gäller också de medicinska symtombehandlingarna, som ökar ju fler sofistikerade preparat, med som Läkemedelsindustrin står till tjänst. I dag får vi dessutom räkna med att ett flertal bakterier är resistenta mot antibiotika. Lokalbehandlingar är egentligen bara rätt medan grundsjukdomen bekämpas. Men hur skall en veterinär utan stor egen erfarenhet ställa sig, när vi har så mycket tvärsäkert tyckande. Vi har nu så stort material opererade sådana fall och, som enbart behandlats medicinskt, att veterinärförbundet borde reagera och försöka utvärdera olika behandlingsresultat.
När jag skrev om tonsillsjukdomarna 1993 hade jag ca 7 000 tonsillektomier bakom mig och mycket har jag hunnit med sedan dess. Jag har alltså en omfattande kunskap kring vad jag här ska belysa, och mina teorier måste också anses väl underbyggda. Om man inte idiotförklarar alla djurägare med champions och dubbelchampions, som tror på verksamheten, så är det ofattbart, att jag fått göra så många.
Sjukdomsbilden är oerhört varierande, eftersom den kroniska infektionen i mandlarna kan uppehållas av i stort sett alla sjukdomsalstrande bakterier och organet sitter på alla typer av hundar med ärftlig, stor eller liten motståndskraft. Det finns tydlig genetisk bindning. Jag anser att mycket talar för att immunsystemets tillstånd är viktigt. Olika miljöer, konditionsläge och näringstillförsel är faktorer i sammanhanget. En del veterinärer är övertygade om, att kemiska tillsatser till torrfoder kan vara orsak till kronisk tonsillit Genom giftverkan på immunförsvaret.
Första tecknen man ser vid befarad kronisk tonsillit är olika slemhinnereaktioner. Vi ser rinnande ögon, röda tandhalsar, tandsten, förhuds-slidkatarr, öronklåda, eksemtendens och analklåda på grund av en tarmkatarr.

Analsäckarnas utförsgångar ligger vid ändtarmens mynning. Vid patientens försök att lindra irritationen, som tarmkatarren ger runt analöppningen slickar eller hasar han på baken och gångarna svullnar ihop. Säckarna blir så småningom sprängfyllda, och bakterier kan vandra in eller tillföras vid spolning. Även om det bildats fistlar brukar besvären försvinna efter en tonsillektomi, och man slipper en lokaloperation.
Reumatiska skador med mycket tidigt ont i lederna, "växtvärk", "ledgångsreumatism" som i folktraditionen kopplas med "hjärtfel", ser man ofta. En del raser t.ex. får ryggbesvär.

Den kroniska bakterieförekomsten i tonsillerna är i regel, enligt min åsikt en följd av oklok avel, felaktig mat och miljögifter. "Snälla bakterier" är nödvändiga för den symbios, som vi bröt, när överkulturen ändrade vårt oss med naturen. Hunden äter gärna avföring och när då, i bästa fall, en bakteriologisk jämvikt. Jämför nu med de ytterligheter vi upplever med giftbakgrund, t ex dioxiner i havsvattnet, som förorsakade fiskdöd, och notera övergödningen i naturen med onormalt stor förekomst av blåalger, så kan man försöka förstå sammanhangen.
Resultatet av den allmänna "Blodförgiftning" som bakterierna i mandlarna åstadkommer, blir en hämning och skada på alla körtlar i kroppen. Magsaftskörtlar, hypofys, sköldkörtlar, bukspottkörteln, njurar, binjurar, lever, könskörtlar, hela uppsättningen påverkas. Bildas det inte tillräckligt med saltsyra, för att ta ett exempel, behandlas bland annat inte proteinerna i magsäcken, med med och i tarmen syrefattig miljö ökar tydligen anaeroba förbränningen den ännu större giftalstring som följd.

Jag har på 599 fall i följd med kronisk tonsillit, vilka jag opererade, undersökt ett antal faktorer i urinen. I serien visar det sig att mängder av skadade njurceller förekommer. Hämmade eller skadade celler i den arbetande njurbarken fungerar inte och kan inte koncentrera urinen. Viktiga ämnen som protein läcker ut, när bakteriegifterna, endotoxinerna, tillräckligt länge och intensivt förorsakat skada. Denna sjukdom har ofta dokumenterats i litteraturen den vetenskapliga.

Urinens surhetsgrad visade i mer än 30% en stegring från normala 6 till 7-9 och vissa saltkristaller faller då ut och en  impuls ger ibland till att tomma blåsan genom sin mekaniska påverkan. Även bestående skada i blåsans slemhinna kan påvisas. Det kan med skäl förmodas, att saltkristallerna kan bakas samman till grus och stenar och ge det ganska vanligt förekommande stoppet i urinflödet genom penis. (observera, att detta även och jag kanske ännu högre grad gäller katt, som jag också ofta opererar)
Fertiliteten sjunker, vilket tyder på att ovarier och testiklar även skadas. Vid förlossning har vi tydligen låg koncentration av hormonet oxytocin, som ger sammandragning av livmoderns muskler. Utdrivningen blir dålig och kejsarsnitt måste ofta göras. Om äggstockarna eller testiklarna påverkats befruktas ibland endast ett ägg, och får tiken bara en valp måste det i regel göras kejsarsnitt. Här är det självklart tycker jag, att  dålig fertilitet och brist på utdrivningshormon orsakas av bakteriegift från tonsillerna. Jag tror inte på teorin, att ett ensamt främja ger dålig stimulans till ökning av utdrivningshormon.

Hos hane är det prostata, som skadas. Jag har funnit en onormalt stor förekomst av prostatainflammationer i mitt material, och här kan man också misstänka en bakterietransport från halsmandlarna via blodkärlen. En onormalt frekvent rubbning i sköldkörtlarnas hormonbalans har jag konstaterat genom blodprov.

Det är inte ovanligt att valpar föds med missbildningar, som är svåra att förklara. Eftersom vi ser så många förändringar och skador vid tonsilliter, är det inte osannolikt att även den genetiska koden kan påverkas. Jämför här de missbildningar, som läkemedlet Neurosedyn orsakade hos människa. Läkemedlen är ju ett slagg riktade gifter. Allt ifrån missbildning till eksem kan få en förklaring som följd av tonsillinflammation. Vårt bekymmer är, som jag nämnde i början av artikeln, att sjukdomen GER en mycket oklar symtombild hos individen. Jag har inte alls talat om tonsillerna själva. Enligt min erfarenhet är det svårt att ställa diagnos på kronisk tonsillit utan att ta hänsyn till hela symtombilden. Ligger hela tonsillen ute ur sin ficka är det lätt, men så är inte ofta fallet. Cellernas livstid är kort. Nya celler måste till och fungerar inte det, för att ta ett exempel, till matsmältningen finns det inte några reservdelar. Tänk på det gamla påståendet att "eksem kommer från magen". Hela individens drivs alla processer med hormoner i stort sett, och då är det ju inte så underligt, att ett "Tevellkomplex" kan se ut hur som helst.

Operationen verkar vara mycket enkel, men rymmer många fallgropar. Det, som väl mest gjort djurägarna misstänksamma mot resultaten, är dåligt utförd kirurgi. Operationen är svår och det är lätt att rester av tonsillerna blir kvar, och då förbättras inte tillståndet för hunden nämnvärt.
Att mandlarna är livsviktiga är sannolikt fel. De var kanske bra att ha på grottstadiet, före miljöförsämringen, och när risken för smittor var minimal. En undersökning ganska nyligen har visat vad som ofta sker vid upprepade infektioner. Resultaten där är liksom skräddarsydda för kroniskt förekommande bakterier i tonsillerna. Patienten klonar enorma mängder med antikroppar vid en akutisering, och sker detta ofta uppkommer en överkänslighet mot egna antikroppar, en autoimmun reaktion. En allvarlig följd är ledskador, vilket förklarar varför ett tidigt symtom är ömma leder och oftast boghälta.

Det är trots allt självklart inte en idealisk åtgärd, att ta bort ett organ. Jämför vi med kastration ett ingrepp som hos häst och hund, är det däremot ett dåligt argument att man inte ska ta bort ett fungerande organ. Halsoperationerna är också praktiska åtgärder, och vi har inte hittills sett en undersökning som påvisat några bestående skador med rätt utförd kirurgi. Hundens korta livstid gör, att vi inte kan göra en jämförelse helt ut med människans tonsilliter. Man får välja mellan ofta utsiktslös medicinsk behandling och ett resolut avlägsnande av ett organ. Efter en operation ses ofta en mirakulös förbättring, som kan bero på, att själva ingreppet ger en positiv effekt, och vi får ibland nöja oss med att inte hunden nu ständigt försämras. Infektionskällan är ju borta. Skadornas omfattning beror dels på bakterietyp och dels på hur länge sjukdomen fått grassera. Det vi kanske inte tänker på är, att det inte är alla, som får kronisk tonsillit. Infektionerna skall normalt klaras av. De patienter, som måste opereras, blir naturligtvis även i fortsättningen sjuka, men då hjälper medicinsk behandling bättre. Jag har med mycket tonsillektomerat gott resultat på 4-månaders valpar, men även 5-10-åriga hundar har svarat bra. Sena tonsillektomier har jag oftast hos bra jakt-eller brukshundar. Det torde vara deras höga kondition, som hållit symtomen borta, tills åldrandet sätter i. Jag vill särskilt framhålla, att det är på dessa åldrande hundar i SINA bästa år, som jag får de bästa resultaten. Spårsinnet, skallet och rörelserna förbättras påtagligt. Inte minst har fertiliteten påverkats.

Jag har många fall, där tikarna nu först efter en tonsillektomi fått kull.
När det gäller själva operationen är den rätt utförd mycket odramatisk. Det blir inga eller obetydliga blödningar och jag själv har inte haft ett enda dödsfall. Trots min höga ålder opererar jag fortfarande i Stockholm och på olika håll i landet, så alla mina unga kolleger borde lära sig tekniken.

Mitt slutliga råd är, att ni själva skall lära er symtombilden och inte tveka att konsultera specialister på området eller begära remiss. Operation av halsmandlarna har för hundägaren den upplyste blivit "Ett Måste", När andra behandlingar är resultatlösa, men den bör göras i ett tidigt skede. Intressant är att livslängden då synes öka.
Det vore säkert klokt att undersöka, vad som ligger bakom alla de symtom som dyker upp där rubbningar i hormon-och vätskebalansen figurerar. Mycket skulle täckas in av giftsyndromet - "Tevellsyndromet".

Bittra mandlar av Carl-Åke Tevell

HÖFTLEDSDYSPLASI

HD-(höftledsdysplasi) förekommer inom rasen men är inget stort problem, dock rekommenderar SGDK att så många hundar som möjligt röntgas, framför allt avelshundar.